Paradoxala formen med tillhörande tankar

Under morgoncardion imorse snurrade mina tankar kring min form och paradoxerna i huvudet slog nästan omkull varandra. Så många tankar och känslor kring min form. Det känns lite som att beroende på var jag ställer mig så blir ju skuggan olika och jag kan beskriva den på olika sätt. Jag är ju hon som 2006 nådde mitt fett-all-time-high. Jag vägde över 72 kilo utan en muskel på kroppen och kosten baserades på pasta, fetaost och mängder av godis. Det tog mig sen ca ett halvår att komma ner på 58 kilo. Jag upptäckte vad som hände om man åt mycket proteiner och skippade allt godis och socker och kraftigt begränsade intaget av kolhydrater. Jag var riktigt stolt över mig själv. Jag blev verkligen smal utan att det gick till överdrift. Men jag hade inte mycket muskler på kroppen. Jag sprang mycket, hade bra kondition, kände mig frisk och fräsch. Jag mådde riktigt bra. Under januari- augusti 2011 valde jag att lägga på mig i vikt i ett försök att addera muskelmassa. Jag adderade ungefär 8 kilo. Det var måttligt roligt att se sig i spegeln eller på bilder under denna sommar. Jag har aldrig varit starkare men samtidigt aldrig mått så dåligt över det jag såg. Vilken klump! Paradoxen där var att jag såg inte alls vältränad ut- men var ju det. Drog 90 kilo i marklyft vilket är mitt rekord och inte en dålig vikt för en tjej som inte tränat marklyft mer än några månader. Jag tyckte inte jag såg vältränad ut. Men var väl det egentligen. Nu har jag snart minskat 10 kilo. Iallafall 9.4 as we speak. Det känns ju grymt. Jag bevisar att jag uppenbarligen kan deffa. Och nu börjar bevisen komma i form av kommentarer från folk. Träffade en kille på gymmet i lördags som nog inte sett mig på några månader (och ja, nästan 10 kilo) och han utbrast: Herregud- kvinna- var har du tagit vägen? Folk omkring mig börjar reagera. En del blir oroliga (mest manliga bekanta som förfasar sig över att min röv börjar försvinna och de vill ta en allvarlig diskussion med min coach *haha*) andra peppar mest. Jag ser inte längre förändirngarna själv. Jag gjorde det i början. Efter 5 kilo såg jag en enorm skillnad. Nu ser jag inte mycket skillnad alls. Blivit lite blind tror jag. Ser ju min kropp varje dag och märker inte längre skillnaderna. Kanske för att jag slutat jämföra mig med innan och nu endast jämför mig med målet?

Det är en paradox det här. För ska jag vara alldeles objektiv så har jag ju aldrig varit i bättre form. Jag är i mitt livsform idag. Det var jag förra veckan också men toppade det denna vecka. Och så här håller det på. Varje vecka blir jag ju lite bättre. Lite hårdare. Jag har aldrig vägt så här lite med så här pass mycket muskelmassa. Fördelningen mellan muskler och fett har aldrig sett ut så här tidigare. Så jämför jag mig med var jag varit så är jag ju i en riktigt härlig form. Hade jag inte tävlingsambitioner så skulle jag nog verkligen uppskatta mitt nuläge. Jag närmar mig det vi kan benämna som "gym- hård". MEN! Paradoxen här! Jag vill ju bli tävlingshård. Och jämfört med den formen är det inte bra där jag befinner mig nu. När jag står på scenen finns ingen "före"- bild. Det finns ingen jämförelse med var jag varit. Den jämförelsen kan bara jag göra och den kan ju jag vara stolt över. Den är min vinst! Men som sagt, jag är en bra bit ifrån den formen jag önskar. Jag kommer behöva jobba riktigt hårt dessa sista veckor. För att ha en chans att närma mig den formen jag önskar.

Jag har å ena sidan aldrig varit i bättre form men å andra sidan är jag ruskigt långt ifrån den önskvärda formen. Vilken paradox! Mitt livs form men samtidigt långt ifrån tävlings- form.